lördag 19 november 2011

Canton House

På Canton House är man stolta över att inte vara en vanlig svensk-kinesisk restaurang med fyra små rätter och färdiggjorda såser att slänga lite slappt stekt kycklingfilé i. Man lagar all mat från grunden. När mitt sällskap undrar om hennes soppa är klar (klar i motsatts till redd) blir servitören provocerad och säger med undertryckt vrede att inga rätter är klara, de lagas minsann till efter beställning.

Soppan i fråga, med tofu, pak choi och kraftig men välbalanserad smak av ingefära, är en höjdare. Liksom min egen förrätt, knaperstekta dumplings fyllda med skivat fläskkött och vårlök.
Till huvudrätt äter jag mycket fina revben i plommonsås. Man får akta sig lite så man inte råkar tugga på en plommonkärna, annars är såsen ett utmärkt bevis på att frukt i maten inte är en styggelse. Mitt sällskap äter fräscha böngroddar med tofu. Till efterrätt tar jag bara kaffe, men det blir nästan som att äta en dessert då man får After eight-choklad till och kaffet serveras i en generös kanna med tillhörande servis. Min bordskamrat tar en klassiker på menyn, en soppa på tapiokapärlor, kokosmjölk och två sorters melon. Perfekt uppfriskande avslutning.

Genom åren har besöken blivit många på Canton House. Middagen som beskrivs ovan var full pott, men andra gånger har rätterna varit lite mer medelmåttiga. Aldrig dåligt, men ibland inte helt hundraprocentigt. Det kan vara lite av en chansning att välja mat där ibland, vissa rätter är vällagade och känns annorlunda, medan andra ligger närmare det man tänker sig som "kinamat" i Sverige. Menyn innehåller säkert femtio rätter, och kanske skulle det vara en bra idé för ägarna att rensa ut lite och renodla, behålla guldkornen och göra sig av med barlasten. Då skulle Canton House bli en Göteborgsk motsvarighet till Restaurant China i Stockholm.


Kock & Vin

Göteborgs övre restaurangsegment, i vilket både prisklass och allmän kvalitet på maten ligger på en förhållandevis jämn nivå, är hyfsat digert. Sjömagasinet, 24+, Fond, Wasa Allé för att nämna några. Kock & Vin är inget undantag. Vid första anblick kan restaurangen tyckas vara stöpt i exakt samma form som de övriga kandidaterna. Det mantra som bitit sig fast i svenska krögares tankevärld är närvarande även här. Närodlat, förstklassiga råvaror, närodlat, förstklassiga råvaror, närodlat, förstklassiga råvaror. Ibland kan man fråga sig vad som flugit i Svea rikes restaurangägare. Mer uppfinningsrikedom tack! Den restaurang som oblygt skulle skylta med att de använder de uslaste råvarorna, serverar de skitigaste vinerna och har den mest oborstade personalen, men som trots detta lyckas tillreda himmelska rätter, skulle jag svära evig trohet. Men allt detta är inte speciellt relevant. Trots de dåliga förutsättningarna lyckas nämligen Kock & Vin med något mycket ovanligt. De höjer sig över sig själva och transcenderar sin hierarkiska plats i restaurangpyramiden.

Tillsammans med brödet dukade servitrisen fram två runda stenar. En liten smörklick längst ute i kanten på varje sten. Jag frågade varifrån stenarna kom och servitrisen förklarade. Avkomman till en av ägarna hade vandrat av och an längs Göta Älvs smutsiga flodbanker, letat efter mjukt formade stenar som kunde tjäna som smörunderlägg och till sist funnit det som nu låg på vårt bord. Redan här förstod jag Kock & Vin skulle bli någonting extra. Denna krögarfamilj var det ordning på. De lät inte barnen slänga bort sin tid på hasch och meningslös dunka-dunka. Tvärtom. Telningarna sattes i grovt och enkelt arbete i syfte att tjäna ett högre mål. Här danades karaktär.

Jag valde Sinnenas meny med tillhörande vinpaket. Rätterna var utmärkta, vinerna likaså. En av förrätterna glänste lite extra. Bifångst i grönkål, med smörad skaldjursbuljong, råräka och rostade räkskal strödda över anrättningen. Det var som en sammanfattning av havet. Mäktigt, svårtillgängligt och storslaget. Bland det bästa jag ätit.

Det är ingen slump att Kock & Vin har blivit tilldelade en rad tunga utmärkelser. Internationell mästarklass av White Guide 2011, årets matsalsteam på restauranggalan 2010 och utnämnandet av Alexander Bäckman som årets sommelier 2008 är bara några axplock. Som sagt, denna gedigna restaurang höjer sig över sig själv och tillhör därför Sveriges absoluta restaurangelit. Kock & Vin är något Göteborg kan vara stolt över.

Betyg: 4/5

http://www.kockvin.se/

Kock & Vin
Viktoriagatan 12
411 25 Göteborg

fredag 18 november 2011

Stockholmslista

Som en uppföljare till Stockholmsspecialen tänkte jag lista mina favoritrestauranger i vår huvudstad. De är som följer:

1. Moldau. Inredningen och servicepersonalen för tankarna till tredje rikets glansdagar. Det är mycket trä, skinn och stora sejdlar med Gösser. Enorma schnitzlar, underbar knödel.
2. Rolfs kök. De rödvinsbrässerade oxkinderna här är bland det mest vällagade jag ätit i mitt liv.
3. Restaurant China. Hette tidigare Dragon House, och är en äkta kinesisk restaurang med kul och vågade smaksättningar.
4. Lao Wai. Vegansk kines med bra kollektivt upplägg kring ätandet.
5. Soldaten Svejk. Stockholms motsvarighet till Gyllene Prag, god och enkel tjeckisk mat.

måndag 14 november 2011

Restaurang Sarajevo

På undanskymda Kastellgatan som löper upp från Skanstorget och parallellt med Övre husargatan ligger Restaurang Sarajevo. Jag var här för flera år sedan och åt rätten Bosnisk tallrik, som bland annat består av ostpaj, cevapcici, dolmar och potatiskaka. Jag mindes det som ett helt okej ställde där de tomma men välskötta lokalerna kändes lite tragiska. Maten smakade inte illa, men var inte heller tillagad med överdriven kärlek. Det hela kändes lite trött. För några dagar sedan gick jag förbi stället av en slump och blev så förvånad över att det inte gått i konkurs att jag var tvungen att gå in. Det var fortfarande lika folktomt, och man serverade fortfarande Bosnisk tallrik. Jag tyckte den smakade lite bättre den här gången, men det kanske berodde på att jag var väldigt hungrig. Tyvärr hade jag inte möjlighet att fota rätten, så jag bjuder på ett foto från den vackra staden som restaurangen hämtat sitt namn från.

Betyg: 3/5
Adress: Kastellgatan 4


Listor

Här kommer ett par listor på mina favoritrestauranger:

Göteborg, "finare" ställen

1. Sjömagasinet. Har dock inte testat det sedan ägarbytet.
2. Kometen. Blev ännu bättre sedan Mannerström tog över. Servisen kan vara ganska otrevlig om man inte ser rik ut, men det är smällar man får ta.
3. La Cucina Italiana. Fantastiska menyer till relativt humana priser.
4. Fond. Har bara ätit lunch här, men den var superb.
5. Kock och Vin. Något år sedan senaste besöket, men det är ett mycket gott minne.

Göteborg, "enklare" ställen

1. Jenin Grill. Nästan helt okänd pärla ute i Hammarkullen. Fantastisk palestinsk mat.
2. Pasta e Contorni. Institution i Linnéstan som det blivit många besök på genom åren. Deras semifreddo är värd att dö för. Husets röda som de importerar själva är mycket gott.
3. Gyllene Prag. Att gå hit känns nästan som att komma hem. Panerad ost, pilsnerschnitzel, fläskkarré med knödel, här finns många underverk.
4. Canton House. Göteborgs bästa kines.
5. Krakow. Kan vara lite ojämna. Ibland får man välsmakande bigos och mustiga soppor, men att få mikrovärmda raggmunkar är inte ok. Men stället är svårt att inte älska.

söndag 13 november 2011

Stockholmsspecial

För någon vecka sedan var jag i Stockholm på affärsresa, och passade givetvis på att besöka några intressanta restauranger. Även om jag inte är speciellt förtjust i Stockholm som stad är krogutbudet onekligen strået vassare än här i Göteborg.

Första kvällen besöktes nyöppnade och hajpade Bar Central på Skånegatan 83. Som namnet antyder serverar man rätter ur det centraleuropeiska köket, med betoning på tyskt, tjeckiskt och ungerskt. Lokalen är inredd i en trendig, avskalad stil och kyparna är unga och tjenis med gästerna på ett sätt som tangerar obehag. Jag föredrar ändå en barsk servis med glimten i ögat som man kan hitta på liknande men mindre coola ställen i samma stad, som utmärkta Soldaten Svejk eller fantastiska Moldau. Men om man står ut med att dinera bland södermalms-mediafolk i en reklambyrålokal får man en mycket vällagad middag.
Jag och min middagspartner inledde med en bricka goda ostar av bland annat schweiziskt och tyskt ursprung. Till huvudrätt åt jag en mastig Schweinsaxe, ugnsrostat fläsklägg med en rejäl fläsksvål. Surkålen (eller var det såsen?) som serveras till är aningen översaltad, men den enorma och milda knödeln bryter fint av kockens misstag. Fläsksvålen mäter sig med de bästa man kan få i Danmark, fläsksvålens moderland. Perfekt knaprig utanpå och fettigt kletig inuti. Fläskläggen är perfekt rostad, men det är svårt att trycka i sig alltsammans utan assistans. Vilket jag dock fick av min middagsgäst, som fått sig serverad en lite mindre portion mat, Jägerspetzle, som är en sorts tysk pasta eller rättare sagt nudlar. Dessa serveras med spenat, smakrika skogssvampar och riven ost. Delikat, och det enda vegetariska alternativet bland huvudrätterna. Maten sköljs ner med veteöl som sig bör.

Betyg: 4/5






Andra kvällen mötte jag upp ett större sällskap för att äta på veganska kinesiska restaurangen Lao Wai på Luntmakargatan 74. Låt inte ordet vegan avskräcka er, även om det är förståeligt. Veganer är ju inte direkt kända för att vara några högstående gormander. Men på Lao Wai äter man bland den bästa asiatiska mat jag upplevt i Sverige. En extra fördel är att vara många, då man värnar om den kollektiva upplevelsen på restaurangen. Rätterna kommer inte in samtidigt och serveras demonstrativt mitt på bordet istället för till den som beställt just den rätten, och alla uppmanas att ta för sig av dem. Detta innebär att man får äta sex huvudrätter istället för en, mycket uppskattat. Tyvärr har man för kvällen strukit en klassiker från tidigare besök, ett par sojafärsbullar med fin korriandersmak. Men det finns andra höjdpunkter, som en fyllig och fint pirrande Ma Po Dou Fu och Hai Xian Dou Fu, en rätt på "havets frukter" med bland annat en illusorisk sojascampi som nästan är godare än äkta vara. Till maten dricker vi en utmärkt Pinot noir, och avslutar med en mycket god cappuccino. Att den är gjord på sojamjölk är inget minus, tvärtom lyckas den hemmagjorda, fint söta sojamjölken lyfta fram kaffet till nya nivåer.

Betyg: 5/5




Lunchen dagen efter intogs på Samba sushi, Götgatan 28. Stället ägs av Jonas Wahlström, känd från Skansens Akvarium, och drivs av hans son Tito. Priserna är lite högre än på ett standard-sushiställe, men kvalitén är ännu högre. Mycket fina fiskbitar på perfekt smaksatt och tempererat ris. Extra plus är att man slutat servera jätteräkor, vars odlingsindustri skövlar mark och förstör livet för tusentals asiatiska bönder årligen. Ingen borde äta jätteräkor med gott samvete.

Betyg: 4/5

Sista kvällen i Stockholm besöker jag koreanska institutionen Arirang på Luntmakargatan 65, som belönats med omnämnande i White guide. Tidigare besök här har varit mycket minnesvärda. Den här gången är det inte fullt lika bra. Förrätterna levererar inte riktigt. Doo Boo, tofupaté, känns lite menlös, som att äta ett par kuber tofu med soja och inte så mycket mer. Shigumchi chun, spenatplättar kryddade med vitlök, är lite torra men ändå mjuka, som om de legat på värmning lite för länge. Inte vad man förväntar sig på ett White guide-ställe. Huvudrätterna är dock bättre. Den vegetariska Bibimbapen innehåller perfekt kokt ris, fina inlagda grönsaker, stekt ägg och annat gott. Det grillade sidfläsket, Sangyupsal, som serveras med salladsblad och doppas i sås är en fin variant på klassiska rätten bulgogi. Dock hade jag gärna fått den kletiga sojabaserade sås som brukar serveras till just bolgogi, istället för den rödpepparsås man bjuds på här. Ett försök görs att beställa in en skål kletig sås, men allt vi får in är en skål med vanlig soja.
Ett populärt alternativ på Arirang är att själv grilla sitt kött vid bordet på en liten grill. Detta kan vara trevligt men för oss andra gäster innebär det att man vid hemkomsten stinker värre än en stekkock som nyss jobbat ett tiotimmarspass. Ett lite mer fancy ställe som Arirang borde verkligen investera i bättre fläktar i matsalen för att åtgärda detta.

Betyg: 4/5

torsdag 10 november 2011

Utby Pizzeria

Utby Pizzeria är en institution dit folk från hela nordöstra Göteborg vallfärdar för att äta pizza, kebab, falafel och andra flottiga härligheter. Stället är bland annat en favorit för Zlatan Ibrahimovic, som poserar på ett foto där han står utanför pizzerian med några kompisar. Räkna med köer och ganska långa väntetider, särskilt på helger. Men det är det värt. Jag provar en ställets berömda kebabrulle, 75 kr. Den är stor som en vuxen mans underarm och fylld med goda bitar kebabkött med fint tuggmotstånd, grönsaker, feferoni och en sås som även går att köpa i flaskor på pizzerian. Brödet till rullen verkar vara gjort av samma deg som används till pizzorna, vilket inte är en nackdel. På det stora hela påminner denna kebab mer om den fantastiska döner man kan äta nere på kontinenten än gängse svenska pizzeriors sorgliga kebaber. Det svåra är bara att orka äta upp hela rullen, men det går om man vill och om man är riktigt hungrig.

Betyg: 4/5

Adress: Österlyckan 1 Hemsida: utbypizzeria.se



onsdag 9 november 2011

Hello Monkey ur andra ögon

Tänk restaurang bekvämt placerad i kvarter med sköna affärer. Tänk meny som känns i takt med tiden. Tänk kreativa yrken och rappa repliker. För vissa låter detta kanske för bra för att vara sant. Andra skulle säkert hellre pinas i helvetets nionde krets än utsättas för något liknande. Göteborgare - ni slipper fundera. Gå till Hello Monkey och få svar på vem du är. Det gjorde jag.

Mat är inte bara
mat. Upplevelsen av det som ligger på tallriken påverkas i stor utsträckning av sällskapet man är omgiven av. Inte ens den mest vällagade rätt är speciellt kul att äta om våld ligger i luften, samtidigt som kravet på att vara med om en smaksensation bleknar om kvällen råkar vara ovanligt trevlig. Detta är det sociogastronomiska axiomet och Hello Monkey plågas svårt av denna järnhårda lag.

Det var inte första gången jag var här. Nu
, precis som vid mitt förra, tillika första, besök slogs jag av det homogena klientelet. Många fina skor och många välsminkade, välmående ansikten. I likhet med den dim sum-centrerade menyn var människorna som omgav mig högst närvarande i nuet. Det förflutna var undanträngt av en bländande ljus framtid. Tillväxtkurvorna pekade uppåt. Balkongen i söderläge.

Vi satte oss till bords och granskade menyn. Var först frestad av Monkey Dim Sum då jag vid mitt tidigare besök testat en förrätt bestående av entrecôteknyten och funnit den mycket bra, men valet föll till sist på stekta risnudlar med kyckling, galangal, lime och kokos. Slog ihop menyn.

Någon stod bredvid mig, helt nära. Det var servitören. Han tittade på oss, lite för länge.

"Hej."

Sedan tyst igen. Samma granskande blick. Något stod inte rätt till i hans huvud. Han sände ut mycket oklara signaler och jag undrade om j
ag gjorde vad som förväntades av mig när jag beställde min mat. Han kanske bara försökte bli vän med oss.

Aptitretaren var salt och jag drack snabbt upp mitt vatten. Knappt hade jag ställt ned glaset förrän en hårig arm dök upp från vänster och fyllde på. Servitören hastade vidare. Ett mänskligt enigma.

De stekta risnudlarna var inte dumma. Faktiskt riktigt välsmakande, dock litet minus i kanten för geggigheten. Rätte
n kunde gott ha stramats upp lite. Men, på det stora hela fanns inte mycket att anmärka på när det kom till kompetensen i köket. Den något krystade menyn till trots så visste de hur man lagade mat.

Detta kunde m
ycket väl ha fått ett lyckligt slut om inte det sociogastronomiska axiomet funnits. Mitt eget sällskap var det inget fel på, men den osynliga kraft som strålade ut ur Hello Monkeys väggar, meny, konstutsmyckning, upplägg, klientel och atmosfär var obehaglig. Den försökte pervertera mig, lura in mig i en värld av ständig uppkoppling och nya arbetarpartier. Innanför dessa fyra väggar var jag en kub som försökte pressas ned genom ett litet iPhoneformat hål. Tallriken framför mig ville locka mig i fördärvet och de stekta risnudlarna framstod mer som ett lömskt knep i kampen om min själ än en omsorgsfullt lagad rätt. Vi betalade och gick.

Hello Monkey är på många sätt ett offer för omständigheterna. Restaurangen hade haft sin plats om bara världen varit annorlunda. Nu är all potential förstörd av samtiden. Det borde inte behöva vara så här. Menyn är värd bättre än detta. Det är med sorg jag tänker tillbaka på mitt besök.

Betyg 1.5/5

Magasinsgatan 26
411 18 Göteborg, Sweden
031-13 04 42
www.hellomonkey.net/




fredag 4 november 2011

GP...

Göteborgs-Posten upphör aldrig att förvåna med sin uselhet. Som den förvuxna lokaltidning den är får inkompetensen och dumheten regera ohämmat på allt från kultursidor till utrikeskrönikor. Krogrecensionerna är självklart inget undantag. För att illustrera: i två relativt färska recensioner får utmärkta Kometen en trea i betyg, medan urusla svennestället Bazar belönas med en fyra. Varje sund människa som besökt dessa två inrättningar inser galenskapen i detta. Lita aldrig på GP:s krogrecensioner!


tisdag 1 november 2011

Fond



Finkrog med framförallt husmanskost. Alltid vällagat och bra service. Har ätit fisk, anka på rödkål, kalvstek och revbensspjäll. Revbensspjällen som serverades med äpple och kanel måste ha varit det godaste jag ätit i hela mitt liv.

Betyg: 4/5

Götaplatsen
412 56 Göteborg, Sweden
031-81 20 32
www.fondrestaurang.com/

28+

Finkrog som i många år prenumererat på högsta betyg i GP. Mycket kostym- folk i de övre åren bland gästerna. Åt kalvbräss, anklever och fisk. De två första rätterna smakade ärligt talat inte gott. Kalvbrässen hade behövt ganska smakrika tillbehör för att balansera upp smaken av inre organ. Den serverades dock med ett skum av jordärtskocka som var alldeles för diskret. Anklevern serverades med björnbär och smakkontrasten blev här för skarp. Vinet till var dock utmärkt. Fisken och efterrätten på valrhona-choklad var helt ok.

Betyg 2/5

Götabergsgatan 28,
411 34 Göteborg
Tel 031-20 21 61, Fax 031-81 97 57
http://www.28plus.se/

Hello Monkey

Restaurang med hipster- prägel, och "modern" asiatisk mat. Ätit tonfisksallad med pomelo och chili samt blandad dim sum. Maten är god och servicen är bra även om en del av personalen beter sig lite autistiskt. Borde erbjuda fler varianter på avsmakningsmenyer då rätterna var för sig är lite väl små.

Betyg 4/5

Magasinsgatan 26
411 18 Göteborg, Sweden
031-13 04 42



www.hellomonkey.net/

söndag 23 oktober 2011

3:an

På Alströmergatan 3 i det tidigare lite ruffiga området kring Svingeln ligger restaurang Trean,
som drivs av krögaren Mikael Sande, som enligt hemsidan är "född i Paris, uppvuxen i Sveige.
Karriären började på Windsor Hotell på Aveny. Sedan Marstrand i flera år, stjärna i Guide Michelin på The Place,
Le Chapon Fin i Bordeaux, Sande & Ericson, Åkessons vinslott på Österlen, Palace, Gullholmen och nu tillbaka hemma".

Trean serverar svensk-fransk mat med bistrotouche. Lokalerna är inredda med fransk konst och rutiga dukar. En öppning
in mot köket gör det möjligt att skymta kockarnas arbete. Kockarna kommer själva in med vissa av maträtterna,
vilket ger en intim känsla.

Vi provar två huvudrätter: Stek & frites för 185 kr och Choucroute Alsacienne för 115 kr. Steak & frites består av
två skivor biffstek, hemmagjorda pommes frites, bearnaisesås och sallad. Köttet är av god kvaliet och perfekt blodigt, men aningen
för ljummet. Pommes fritesen är det inget fel på alls, däremot är bearnaisen lite för fettig och saknar tilräckligt sting av
vinäger och dragon. Salladen känns inte hundraprocentigt fräsch, men piffas upp av strimlor av rå purjolök. Sammantaget fungerar
rätten ändå utmärkt.

Chocroute Alascienne består av surkål, korv, skinka och potatis. För det låga priset en mycket prisvärd rätt, med välbalanserade
smaker. Korven är antagligen inte hemmagjord, vilket vi gärna betalat lite mer för att få. Men god är den.
Till maten dricker vi en flaska rött vin, mycket gott och billigt - 195 kr.

Därefter testar vi de franska ostarna, 80 kr. På lite enklare ställen är det ovanligt att personalen
ägnar någon tid åt att berätta om vad som serveras, så även här på Trean. Det är helt ok med en enkel rätt som Stek & frites,
men vad gäller ostarna hade det varit kul att vetat vad man åt. Vi lyckas i alla fall identifiera en getost, en kittost och
en blåmögelost. Alla mycket goda, serverade med marmelad, knäckebröd och frukter. Ostbitarna hade gärna fått vara aningen mer generösa.
Till dessert äter vi creme caramel, 80 kr. Vällagad och välbalanserad. Vi avrundar med gott kaffe och en Grönstedts konjak.

På det stora hela är intrycket mycket gott. Stämningen är god och priserna ganska låga. Maten saknar kanske det där lilla extra
av omtanke och finess i kvalitet, men då hade man å andra sidan fått vara beredd att betala lite mer.
Trean är en mysig kvarterskrog som vi definitivt kommer besöka igen. Om man ökar ambitionerna i köket ännu ett snäpp finns det inga
gränser för hur långt man kan nå.
Betyg: 4/5