Tänk restaurang bekvämt placerad i kvarter med sköna affärer. Tänk meny som känns i takt med tiden. Tänk kreativa yrken och rappa repliker. För vissa låter detta kanske för bra för att vara sant. Andra skulle säkert hellre pinas i helvetets nionde krets än utsättas för något liknande. Göteborgare - ni slipper fundera. Gå till Hello Monkey och få svar på vem du är. Det gjorde jag.Mat är inte bara mat. Upplevelsen av det som ligger på tallriken påverkas i stor utsträckning av sällskapet man är omgiven av. Inte ens den mest vällagade rätt är speciellt kul att äta om våld ligger i luften, samtidigt som kravet på att vara med om en smaksensation bleknar om kvällen råkar vara ovanligt trevlig. Detta är det sociogastronomiska axiomet och Hello Monkey plågas svårt av denna järnhårda lag.
Det var inte första gången jag var här. Nu, precis som vid mitt förra, tillika första, besök slogs jag av det homogena klientelet. Många fina skor och många välsminkade, välmående ansikten. I likhet med den dim sum-centrerade menyn var människorna som omgav mig högst närvarande i nuet. Det förflutna var undanträngt av en bländande ljus framtid. Tillväxtkurvorna pekade uppåt. Balkongen i söderläge.
Vi satte oss till bords och granskade menyn. Var först frestad av Monkey Dim Sum då jag vid mitt tidigare besök testat en förrätt bestående av entrecôteknyten och funnit den mycket bra, men valet föll till sist på stekta risnudlar med kyckling, galangal, lime och kokos. Slog ihop menyn.
Någon stod bredvid mig, helt nära. Det var servitören. Han tittade på oss, lite för länge.
"Hej."
Sedan tyst igen. Samma granskande blick. Något stod inte rätt till i hans huvud. Han sände ut mycket oklara signaler och jag undrade om jag gjorde vad som förväntades av mig när jag beställde min mat. Han kanske bara försökte bli vän med oss.
Aptitretaren var salt och jag drack snabbt upp mitt vatten. Knappt hade jag ställt ned glaset förrän en hårig arm dök upp från vänster och fyllde på. Servitören hastade vidare. Ett mänskligt enigma.
De stekta risnudlarna var inte dumma. Faktiskt riktigt välsmakande, dock litet minus i kanten för geggigheten. Rätten kunde gott ha stramats upp lite. Men, på det stora hela fanns inte mycket att anmärka på när det kom till kompetensen i köket. Den något krystade menyn till trots så visste de hur man lagade mat.
Detta kunde mycket väl ha fått ett lyckligt slut om inte det sociogastronomiska axiomet funnits. Mitt eget sällskap var det inget fel på, men den osynliga kraft som strålade ut ur Hello Monkeys väggar, meny, konstutsmyckning, upplägg, klientel och atmosfär var obehaglig. Den försökte pervertera mig, lura in mig i en värld av ständig uppkoppling och nya arbetarpartier. Innanför dessa fyra väggar var jag en kub som försökte pressas ned genom ett litet iPhoneformat hål. Tallriken framför mig ville locka mig i fördärvet och de stekta risnudlarna framstod mer som ett lömskt knep i kampen om min själ än en omsorgsfullt lagad rätt. Vi betalade och gick.
Hello Monkey är på många sätt ett offer för omständigheterna. Restaurangen hade haft sin plats om bara världen varit annorlunda. Nu är all potential förstörd av samtiden. Det borde inte behöva vara så här. Menyn är värd bättre än detta. Det är med sorg jag tänker tillbaka på mitt besök. 
Ha ha... HA!
SvaraRadera